Då har man ätit i två veckor nu, och det är faktiskt svårare än att bara gå på pulver. Man får hela tiden tänka på vad man stoppar i sig, så att man inte återgår till gamla synder. Men annars mår jag som en prins! Fortfarande insulinfri, bara det är ju en seger.

Fascinerad!

Men det jag är mest fascinerad av, är att en snart 57 årig man som för bara 6-7 veckor sedan blev andfådd av att kliva in och ur en bil, idag faktiskt kan titulera sig som ”hyfsat” tränad. Dessutom så tycker jag att det är förbenat roligt att träna, förr förra söndagen så gjorde jag min debut på ett spinningpass och höll på att avlida (:, men efter 75 minuter så var det en sjöblöt men stolt herre som promenerade genom gymmet med en t-shirt som man kunde vrida ur. En och annan vältränad herre och dam med svällande muskler studerade min t-shirts utbredda svettfläckar, och jag kunde ana ett gillande och jag kunde faktiskt registrera en och annan diskret nick. Då tänkte jag, vänta bara jag är inte riktigt klar ännu!

Tråkigt!

När jag kom ut i omklädningsrummet så var det en kille som frågade hur det går, för han hade minsann konstaterat att jag var där lika ofta som han o att jag var betydligt mindre idag och sen undrade han varför jag hade börjat och träna? Och det är en fråga som jag älskar att få, för då får jag berätta om detta fantastiska projekt. Sen frågade han om det inte blir tråkigt att sitta där på cykeln, jag svarade sanningsenligt Jo! Men när det tar emot så försöker jag plocka fram någon av dom målbilder som jag har, en av dom är mitt barnbarn Kendras student och den tar hon i juni 2029.

”Fan vad ni är grymma!”

Sen måste jag få avsluta med en liten reflektion, när jag för 24 år sedan sprang Stockholm maraton fick jag höra följande, det var ett litet gäng unga tjejer som satt på en uteservering långt upp på Flemminggatan, när jag sprang förbi där första varvet så var dom ganska lugna och tysta, när jag ett par timmar senare sprang förbi för andra gången så stod dom upp och hejade så det ekade mellan husen. Och då kom det! ” Fan vad ni är grymma, dom där killarna från Kenya som sprang förbi här för 3,5 timma sen orkar ju bara springa i två timmar, ni har ju för fan redan orkat i 5 timmar , ni är dom riktiga hjältarna” 38 minuter senare så sprang jag in på Stockholms stadion och orkade till och med räta på ryggen o öka farten lite, hela tiden med ”Fan vad ni är grymma” ringande i öronen.

Britt-Marie!

I går fick jag en liknande upplevelse, Projekt 600 hade sin gruppträning på Sportlife igår. Och vi skulle ha genomgång av lite styrketräningsmaskiner för ben och mage. Om man ställer upp oss 6 deltagare på en rad utanför Curera och frågar folk var någonstans vi är medlemmar så är jag ganska övertygad om att de flesta svarar vet ej men ni har säkert frikort på Curera. Jag tror inte att någon säger Sportlife! Vi är ju inte riktigt som de flesta andra på gymmet, 3 X 12 repetitioner får en liten annan dimension när utmaningen är att få in det där opererade knät som knappt går att böja, in i den där ”förbannade” maskinen som inte är byggd för dåliga knän. Britt-Marie när jag såg dig kämpa med dom två första maskinerna och såg hur ont det gjorde, så led jag faktiskt en smula, men det vände snabbt när du upptäckte att den tredje maskinen fungerade och då såg jag glimten i ögat. Jag sa inget, men jag tänkte ”Fan vad grym hon är”. Jag blev så grymt taggad så att när passet var slut så satte jag mig på en av motioncyklarna och steg av 60 minuter senare med en sjöblöt t-shirt igen. När jag kom ut i omklädningsrummet så möttes jag av två ”tjena” från ett par vältränade killar, och dom sa det med respekt, för här kom ju en kille med en sjöblöt t-shirt och såna killar förtjänar att mötas med respekt. Det får var nog för idag, skall ta mig en runda till gymmet för att se om min cykel står kvar. Vi hörs!